BEHÖVER ANDAS

Okej, wow vilket jäkla år detta har varit, på både gott och ont. För er som är nya läsare så kan jag berätta att jag har bott i Nashville, USA, de senaste 2 åren. Där bodde jag med min dåvarande pojkvän som spelade i NHL. Det livet var helt klart speciellt och hade som allt annat, sina för och nackdelar. För mig blev dock nackdelarna fler än fördelarna och förhållandet tog slut i somras.

Hur som helst, så backar vi bandet till förra hösten. Det var då allt startade. Stressen och ångesten. Det var rätt dåligt mellan mig och mitt ex och jag kände mig samtidigt fruktansvärt ensam. Att inte ha familj eller mina vänner från Sverige nära mig gjorde mig sjukt nedstämd. Speciellt när det var strul i förhållandet plus att jag började hamna i någon typ av identitetskris. Jag hade länge känt mig stressad över att jag bara satt där i en lägenhet och inte gjorde något av mitt liv. Jag kände stressen av att leva med någon som inte stöttade mig eller uppmuntrade mig till saker jag ville göra. Jag kände stressen över att leva någon annans liv. Leva 100% efter någon annan och bara låta mitt liv ticka på utan att egentligen åstadkomma någonting själv. För er som inte vet så hade jag inget tillstånd att jobba i USA. För det behöver man ett greencard vilket kunde ta flera flera år innan man fick, eller så fick man inget alls.

Iallafall, så kom vintern och det var fortfarande dåligt och jag mådde skit. I veckan hittade jag en gammal anteckning i min telefon och detta hade jag skrivit då ”Denna höst har jag mått väldigt dåligt, psykiskt. Jag har känt en så grov inre stress och oro över ett antal saker under en längre tid att jag nu känner mig mentalt utmattad. Det känns i hela kroppen och jag har väl sett några varningstecken på vägen. Nervryckningar i ögat, väldigt lätt irriterad, finnar på bröstet, sömnproblem, tryck för bröstet, magkatarr och nu även minnessvårigheter samt koncentrationssvårigheter.”...

Som ni ser, så mådde jag inte bra förra hösten/vintern.

Ca allt blev sämre så jag åkte hem över jul. Jag körde dock på som vanligt med bloggen samt Instagram även fast allt var skit. Att visa upp den sämre sidan av mitt liv var inget jag orkade med. Jag orkade inte med alla frågor och jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig.

Jag kom iallafall hem till min familj och jag kände en gnutta lycka och lättnad. Att få spendera julen hemma gjorde att jag fick ny energi men samtidigt så fanns stressen och ångesten i mitt bröst. För jag hade egentligen bara flytt ifrån allt. Det var inte slut mellan mig och mitt ex men vi hade en paus av något slag. Så även fast jag var hemma med familj och vänner så kunde jag inte slappna av. Men tiden hemma gjorde att jag och mitt ex ville ge det en ny chans så jag åkte tillbaka till Nashville i början på januari.

Jag och min vän Ida (som också bodde/bor i Nashville) bestämde oss för att starta en podcast. Vi inledde ett samarbete med Expressen och ni som följt mig ett tag har kanske lyssnat på den också. ”Jag är ingen hockeyfru”, och vi fick ihop tio avsnitt. Podden gjorde att jag äntligen kände att jag hade mitt egna men samtidigt så var jag stressad över många saker och kände pressen för att leverera. När jag tänker tillbaka så hade jag nog rätt så höga krav på mig själv. Jag tror att mycket hade att göra med livsstilen och omgivningen. Att känna press på sig själv när man redan känner sig stressad och har ångest är inte optimalt.

Tiden tickade på och helt plötsligt var det sommar och vi skulle åka hem till Sverige, och ca det första som hände var att vi gjorde slut. Efter närmare 3 år tillsammans tog det slut. Det kändes som ett stort jävla misslyckande, och det lämnade såklart en viss tomhetskänsla även om det kändes som rätt beslut. Det är inte en dans på rosor att göra slut med någon. Speciellt inte när vi båda hade många ögon på oss och folk är som ni vet, väldigt nyfikna av sig. Helt plötsligt hade Expressen skrivit en artikel om vårt break up också. Perfekt. Som om det inte redan var drygt nog så poppar det upp en artikel i tidningen. Det medförde såklart mer stress och det enda jag kände då var att jag ville gömma mig i en koja i skogen och aldrig komma tillbaka. Men jag körde på och gjorde saker exakt hela tiden. Jag var aldrig ensam. Hängde med kompisar varje dag, drack alkohol och tryckte undan all stress och ångest jag hade. Jag bodde hemma hos min mamma ibland och ibland hos min pappa. Sen bestämde jag mig för att köpa en lägenhet här i Borlänge. Jag behövde mitt egna och att köpa en lägenhet kändes som rätt beslut. Det enda var att denna lägenhet behövdes renovera, totalt. Därför har jag inte kunnat flytta in i den och har alltså sen i juni bott i en resväska. Det medför också en stress. Att inte ha en fast punkt.

Det jag har insett nu när jag tänker tillbaka, är att jag inte har hunnit återhämta mig mellan alla olika stressiga händelser de senaste året. Vilket har gjort att jag har varit konstant stressad i 1.5 år, om inte mer. Det är absurt. Att leva med långvarig stress kan skada kroppen samt hjärnan, och nu har jag fått ett uppvaknande. För ca två veckor sen sa min kropp ifrån, rejält. Det fick mig att inse att det här håller inte längre.

Jag kan inte köra på i högt tempo med saker och ting när jag egentligen borde ta det lugnt och andas. Det är som att jag alltid har haft det här tänket att ”nu får jag rycka upp mig”, ”sova kan man göra sen” eller ”bit ihop bara”. Men det håller inte i längden. Att bita ihop och bara köra på. Jag är personen som säger ”ja” till allt och är med på allt, när jag egentligen inte pallar. Men det slutar nu.


Så vad händer nu då? Jo jag har varit sjukskriven från jobbet i ca två veckor för att försöka återhämta mig. Jag sover i princip ingenting så det är väldigt viktigt att jag får min sömn. Utan sömnen så kan inte min kropp återhämta sig och enligt läkarna kan detta ta lång tid. Jag ska få prata med en psykolog i veckan. Det känns läskigt men samtidigt skönt. Jag behöver prata ut om mycket. Det märkte jag när psykologen ringde upp mig förra veckan och ställde lite frågor. Jag har nog aldrig förstått att jag håller inne på sådär mycket jobbiga saker. Hoppas hoppas hoppas att detta kommer hjälpa mig. Just nu är jag så pass skör att jag knappt orkar gå in till en matbutik eller planera in saker med vänner. Jag får liksom lov att förbereda mig mentalt flera timmar innan, eller en hel dag innan. Så jävla trött är min hjärna för tillfället.

Jag skulle kunna skriva såååå mycket mer om mina tankar kring allt det här. Men just nu är det detta jag orkar dela med mig av. Jag känner att jag behövde berätta för er. Jag orkar inte spela någon slags teater om att allt är frid och fröjd när det inte är det. Det är väldigt viktigt att våga prata om såna här saker. Mående. Bra eller dåligt. Psykisk ohälsa måste uppmärksammas mer då det är ett av våra största folkhälsoproblem i Sverige.


Vi hörs sen. Ta hand om er♥️


Gillar

Kommentarer

Linaeliassons
Linaeliassons,
jenniferpersson
jenniferpersson,
♥️♥️♥️♥️♥️
nouw.com/jenniferpersson
Cornelia
Cornelia,
Så skönt att se att du vågar dela med dig av detta men ännu mer att du lyssnar på DIG SJÄLV! Strongt gjort i den situationen ♥️
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229